Pramling et.al (2008) menar att läraren bör ge barnet effektiva redskap för att de själva skall kunna producera och uppleva musik, utifrån eget tycke. Jag anser att läraren skall vara där som en stöttning för att sedan låta barnet klara av att hitta lösningar och sätt att utveckla sin egen musik utefter barnets förutsättningar.
Pramling et.al (2008) menar att samspel mellan barn är viktigt i deras lek och lärande, något som dock inte betonas tillräckligt i teorin gällande estetiska sammanhang. Empiriska studier visar dock att barn som skapar tillsammans utmanar, inspirerar och kritiserar varandra på sätt som inte deras lärare gör. Jag håller med författaren då jag har observerat detta på barnen när de sitter i estetiska sammanhang då de ofta ger varandra råd på en nivå som vi pedagoger inte gör. Det är som att barnen funderar och analyserar över saker som vi vuxna aldrig ser. Vi pedagoger ser ofta bara själva slutprodukten, medan barnen lägger ner tid och observation där emellan. Pramling et.al hävdar att ju större pedagogernas förmåga är att ta barnens perspektiv, desto större förutsättningar finns det för att förstå deras meningskapande. Jag anser att det stämmer, oftast har pedagogen sett en bild framför sig som ligger till grund för vad han/hon har planerat. Om pedagogen bara skulle utgå från sina egna tankar skulle pedagogen troligtvis misslyckats med sin planering. Men om man lägger sig på barnens nivå och ser det utefter deras tankar anser jag att man som pedagog öppnar upp nya vyer för sig själv och verksamheten.
Pramling et.al (2008) menar att det finns två sätt som läraren kan bidra till för att utveckla barnens estetiska förmågor, genom systematisk variation och genom att föra metakognitiva dialoger med barnen. Men för att detta skall lyckas krävs det att läraren är klar över vad det han/hon vill att barnen skall utveckla samt att hon/han kan samtala med barnen ett sätt som lyfter fram barnens erfarenheter för så väl läraren som för barnen. Jag anser att det stämmer, för att barnen skall kunna utveckla sina estetiska förmågor bör man som pedagog stimulera barnen till olika uttryckssätt där man använder alla sinnen. Men för att pedagogen skall lyckas utveckla detta hos barnen måste pedagogen dels tänka på sitt förhållningsätt samt vad pedagogen vill att barnen skall uppnå. För det gäller att man som pedagog är medveten om vad hon/han vill lära ut, hur hon/han vill lära ut det och varför.
Pramling et.al (2008) skriver att det krävs en kompetent pedagogen för att få barnen att prata och berätta om sin värld och sina erfarenheter. Utmaningen är att få igång en dialog och inte genomföra ett förhör där den vuxne söker rätt svar, vilket är en teknik som man måste utveckla som lärare. Jag anser att det krävs en stor kompetens hos läraren samtidigt som förhållningssättet spelar stor roll. Om man som pedagog strävar efter att få rätta svar, innebär det att man inte är intresserad av barnens tankar och erfarenheter utan att man vill se om man har lyckats som lärare. För mig är det ett misslyckande om man enbart utgår ifrån sitt perspektiv.
Pramling et.al (2008) anser att det yttersta syftet med den utvecklingspedagogiska ansatsen inom estetiken, är att skapa ett lärande där barn lär sig samtidigt som att de upplever att de lär sig, samt blir intresserade av och engagerade i att lära sig mer. Jag anser att det är viktigt att lära barnen att lära sig mer. Då gäller det som pedagog att engagera barnen att vilja lära sig mer på ett lustfyllt och stimulerande sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar